Hälsorisker inom barn- och ungdomsidrotten

Idrottsläkaren Klas Östberg delar med sig av sina erfarenheter kring idrottsskador hos unga. Denna text motsvarar hans inlägg i ett möte med idrottsministern på Rosenbad 24:e oktober 2012.

Publicerad 2012-11-20 10:54 (Uppdaterad 2012-11-20 11:47)

0 kommentarer

Jag, Klas Östberg, har under många år arbetat med de idrottare som passerat nålsögat, de som kommit längst, blivit snabbast och tagit sig högst upp på prispallarna. De har nått sina mål, blivit elit.

Inte bara ortopediska besvär
Jag är idrottsläkare och möter inte bara idrottare med ortopediska besvär utan även de med infektioner, överträning, astma , ätstörningar, depressioner mm

På senare tid har jag funderat allt mer på vägen till eliten, på barnidrott eller rättare sagt på en idrottsrörelse där elitsatsningarna kryper allt lägre ner i åldrarna. Och det beror på att jag allt oftare träffar dessa barn som patienter.

Satsningar utan medicinsk kontroll

Barn är inte små vuxna det är inte en slump att det finns barnläkare.

Det som oroar mig är att de här satsningarna görs utan någon som helst medicinsk kontroll och med tränare med begränsad om någon kunskap om barnträning, barns fysiska utveckling med mera.

Tränare med för lite kunskap

Missförstå mig rätt. Det är inget fel med föräldrar som tränar ett knattelag i fotboll. Problemet uppstår när samma föräldrar ska bedriva elitverksamhet med barn. Barn som tränar 20-30timmar per vecka har vi inte så mycket kunskap om i Sverige.

Jag möter nu elitsatsande barn som har allvarliga skelettskador som inte ens barnortopeder sett tidigare i Sverige.

Det som oroar mig är resultatet av de här satsningarna, jag möter dagligen flera barn som skadats av idrotten många får livslånga men.

Missförstå mig rätt. Det är inget konstigt med barn som vrickar fötter, ramlar o slår sig då de idrottar. Problemet är när barn tränas som vuxna och fortsätter att träna skadade utan att någon undersöker o sätter en diagnos. Många söker också pga psykiska besvär.

Vi måste erbjuda rätt stöd
Det jag upplever är en vuxenvärld som inte tar sitt ansvar för barnens hälsa. Om vi säger ja till det här måste vi ta vårt vuxna ansvar och erbjuda dessa barn medicinsk kontroll.

Så är det i de flesta andra länder som vi konkurrerar med. De svenska gymnasterna tränar faktiskt lika hårt som de i Kina o Ryssland men den stora skillnaden är att de där har medicinska kontroller. Det har även länder som Tyskland, Frankrike Italien m fl

Vi kan inte låta 10 åringar träna 20-30 timmar per vecka och ha medicinsk support som om det vore spontanfotboll på gården

Det som oroar mig är - de här elitsatsningarna- och att ingen tar ansvar för dem. För trots att elitsatsningarna blir allt fler och kommer allt lägre ner i åldrarna så vill ingen stå för det.

Riksidrottsförbundet tar inte ansvar

Varken RF eller SF säger sig satsa på elit för ungdom. De tar inget ansvar utan hänvisar till de enskilda klubbarnas beslut. I slutändan är det föräldrarnas ansvar o barnen får betala priset

Det som oroar mig är trots allt tal om barnperspektiv så är det upp till föräldrarna att slå larm om klubbarna inte skulle följa FNs barnkonvention. Barnombudsmannen kan ej ingripa mot folkrörelsen.

Missriktad satsning hindrar glädjen och intresset för idrotten
Det som oroar mig är att vi i en missriktad satsning på medaljer förlorar mycket av det idrott kan ge barnen och vårt samhälle när det gäller glädje, rörelse och intresse för livet. För när man petar en nio årig flicka ur fotbollslaget, tränar sönder en hockeykille på tio så slår man också sönder allt det som är bra med idrotten.

Varför bryr vi oss inte om de 98% som ej når eliten. Vart tar de vägen. Varför är det inte intressant att undersöka. Borde inte en del av de 1,7 miljarder som satsat på idrotten användas för att utvärdera det.

Finns ingen grund i forskningen

Det som oroar mig är att den här satsningen inte har någon grund i forskningen. Det här ger inte fler medaljer utan bara fler utslagna barn.

Jag har haft ansvar för SOKs topp grupp under många år, alla har varit aktiva i olika idrotter och specialiserat sig först vid 15-20 års ålder. Vad drar vi för lärdomar av det?

Det hoppfulla är ändå att vi alla innerst inne redan vet att det är fel.

Vi vet hur roligt idrott kan vara och ofta är för barn. Och att målsättningen både för medalj och människa är att skapa en bredd där så många som möjligt fortsätter att idrotta så länge som möjligt, därför måste vi prata om det

Idrottandet får inte sluta i 20-30 års åldern. Perspektivet måste vara livslångt. Det är viktigt för att undvika ett flertal av våra folksjukdomar, för att må bra och det är samtidigt samhällsekonomiskt lönsamt!

Klas Östberg

Tankegångarna i inlägget har följande personer tagit del utav och stödjer till fullo:

Skidskyttarna: Björn Ferry, Carl Johan Bergman, Fredrik Lindström, Sofia Domeij, Mattias Nilsson.

Längdskidor. Charlotte Kalla

Peter Rune . fd elitåkare nu ungdomstränare

Emil Östberg medaljör i Paralympics

Friidrott: Mattias Sunneborn

IngMarie Nilsson

Magnus Bergman

Ishockey. Börje Salming

Tennis: Pim-Pim Johansson

Cykel Thomas Löfkvist