Svar till inlägg av 1981, 2013-08-21 09:02:

Jag är i alla fall inte det minsta ironisk.
Och "punkanda"? Dra mig på en tallpinne! De matodontiska inläggen i denna tråd påminner mer om de mest megalomana musikuttrycken från 70-talat som punken var en revolt mot. T ex "Tales from the Topographic Oceans", eller varför inte Keith Jarretts trippelalbum med en solopianokonsert.
Gubbstruttarna bakom de ändlösa inläggen är ju äldre än jag, och jag hade ju faktiskt gått ut gymnasiet när "Never mind the bollocks" släpptes...

Svar till inlägg av Qwerty, 2013-08-20 21:20:

Kopierad rakt av...

Svar till inlägg av Surfer, 2013-08-20 21:41:

Var det inte en sm-stafett?

Svar till inlägg av Ulf S, 2013-08-20 15:24:

Ironi? Sedan kanske det är rebellerna från 70-talet som i sann punkanda tar över internetforumet från yngre medelåldern med övergångar inlägg. I love it!

Svar till inlägg av Surfer, 2013-08-20 21:41:

Nej, bara ett tecken på att du, liksom jag, har svårt att sortera värdefullt och värdelöst vetande utan bara slänger in alla intryck på första bästa lediga plats i hjärnan och hoppas på det bästa ...

Svar till inlägg av Chuck Berry, 2013-08-20 21:22:

Så att du bryr dig i " Mannen som betyder trubbel, är det du Janne?"'s beteende visar att du fallit tillbaka i gammalt beteende eller... ? :)

Svar till inlägg av PS, 2013-08-20 14:08:

Är det OL-nördigt att som dåvarandejunior komma ihåg att Leif drog hälsenan på 25-manna 1984?

Varför kopierar ni?
http://happymtb.org/forum/read.php/1/286423/286641

Svar till inlägg av analysen , 2013-08-20 16:32:

Du menar http://orientering.se/Nyheter/AlexanderssonjagarvarldscupsegeriSchweiz/ ?

Äntligen ngt läsvärt på orientering.se

Presentation av Per-Olof Bengtsson



18 augusti 1933 föddes Roman Polanski (senare världsberömd filmregissör) i polska Krakow och Per-Olof Bengtsson (senare orienterare och orienteringsledare i Pan-Kristianstad mfl klubbar) på Egeside Gård vid Helgeå mellan Everöd och Åhus (ca 20 km S resp SO Kristianstad).
Peo började orientera 1949, såsom junior blev han 21:a och 11:a på Svenska Mästerskapen 1952 resp 1953. Bästa senior-SM-placeringar: 3:a natt 1961 och 1964, 6:a natt 1962 och 8:a dag 1964.

Peo har sporadiskt deltagit i Sveriges landslag 1961-1971. Blev 24:a på Nordiska Mästerskapen 1963.

- Veteran-världsmästare H65, 23 juli 1999 i Danmark.
- Veteran-världsmästare H70, 7 juli 2006 i Österrike.
- Veteran-Världsmästare H75 sprint 30 juni 2008 i Portugal.
- Veteran-Världsmästare H75 lång 5 juli 2008 i Portugal.
- Veteran-Världsmästare H75 sprint 11 okt, 2009 i Australien.
- Veteran-Världsmästare H75 Lång 6 juli 2010 i Schweiz.

Utbildningar och yrken
- Utbildning till officer 1954-1957
- Artilleriofficer 1957-1977, major sedan 1972
- GIH högskoleutbildning i Stockholm 1966-1968
- Klubbkonsulent IF Hagen, Skövde 1978-1980
- Distriktskonsulent i Skåne 1980-1985

Hittills har Peo utövat orientering i 107 länder:

Afrika (12 länder):
Kenya (feb-92), Tanzania (feb-92), Sydafrika (jan-93), Swaziland (jan-93), Marocko (okt-01), Reunion (jan-11), Mauritius (jan-11), Mozambique (jan-12), Zambia (jan-12), Zimbabwe (jan-12), Botswana (jan-12), Namibia (jan-12)

Amerika (14 länder):
Argentina (sept-73), Brasilien (jan-78), USA (jan-82), Canada (jan-82), Cuba (jan-87), Paraguay (jan-91), Chile (jan-91), Mexiko (dec-91), Ecuador (jan-95), Uruguay (jan-97), Venezuela (dec-98), Colombia (jan-99), Costa Rica (jan-99), Grönland (juni-02)

Asien (20 länder):
Philippinerna (okt-77), Singapore (okt-77), Indien (dec-81), Thailand (dec-81), Hongkong (jan-82), Taiwan (jan-82), Japan (jan-82), Israel (febr-83), Kina (jan-86), Korea (jan-86), Malaysia (dec-87), Indonesien (jan-92), Macao (dec-97), Kazakstan (maj-99), Georgien (april-07), Armenien (april-07), Iran (april-07), Azerbadjan (april-07), Jordanien (febr-08) och Palestina (febr-08)

Europa (54 länder):
Sverige (feb-49), Norge (juli-51), Danmark (mars-59), Finland (juni-60), Tjeckoslovakien (juni-61), Schweiz (juli-61), Tyskland (juli-61), Österrike (juli-66), Frankrike (juli-66), Belgien (juli-66), DDR (juli-68), Ungern (juli-68), Rumänien (nov-70), Storbrittanien (april-71), Bulgarien (nov-71), Spanien (jan-73), Luxemburg (aug-73), Polen (sept-75), Jugoslavien (nov-77), Italien (juli-78), Irland (april-79), Sovjetunionen (juni-81), Portugal (feb-83), Nederländerna (okt-84), Grekland (dec-87), Island (okt-88), Liechtenstein (okt-90), San Marino (okt-90), Andorra (april-91), Estland (maj-92), Ryssland (maj-92), Lettland (maj-92), Slovenien (nov-92), Litauen (okt-93), Tjeckien (sept-94), Slovakien (nov-94), Kroatien (nov-94), Ukraina (nov-96), Vit-Ryssland (okt-98), Moldavien (nov-99), Turkiet (nov-2000), Makedonien (nov-2000), Gibraltar (nov-01), Albanien (nov-02), Serbien-Montenegro (nov-03), Bosnien-Herzegovina (nov-03), Serbien (nov-06), Turkiska Norra Cypern (febr-08), Cypern (febr-08), Vaticane State (nov-08), Montenegro (juni-10), Kosovo (nov-10), Monaco (nov-11), Isle of Man (okt-12) och Malta (nov-13).

Oceanien (6 länder):
Australien (april-75), Nya Zeeland (maj-75), Tahiti (jan-78), Fiji (jan-84), Tonga (dec-93), Nya Kaledonien (jan-05)

Peo har arrangerat drygt 300 resor, varav ca 15 Europa-turnéer 1961-1980, 44 Höst Öst-resor 1966-2011, drygt 50 resor till andra världsdelar och drygt 150 resor till träningsläger och tävlingar i Europa.

Tillsammans med Sivar Nordström startade Peo första O-Ringens 5-dagars 1965 i Danmark (en etapp), Skåne (tre etapper) och Blekinge (en etapp).

Peo har 3 gånger - 1965 (H21 E), 1979 (H43) och 1983 (H50) - gått ut som ledare på sista etappen i O-Ringens 5-dagars, men inte förrän 2003 i Bohuslän (klass H70) lyckats komma först i mål.

Peo har erhållit följande stora utmärkelser:
- Idrottsskölden vid Kristianstads Högre Allmänna Läroverk 1954
- SH:s minne från Malmö Idrottsjournalister 1970
- Skogskarlarnas Guldmärke som ledare 1972 (Peo blev Skogskarl först 2007)
- TT (Torsten Tegnér)- plaketten 1978
- Skånes Idrottsförbunds Jubileumspokal 1981
- Kristianstadsbladets Ledarepris1981
- IOF pins of honour, Bronze number 16, 1981
- IOF pins of honour, Silver number 14, 1985
- Bertil Nordenfelt Priset 1996
- Milleniets Meste Missionär, Skånes OF 1999
- Kristianstadsbladets Veteranpris 1999
- O-Ringen Heders-Ambassadör fr o m 18 okt, 2008.
- Skånes Idrottsförbunds Guldplakett, 17 jan, 2009.
- Hedersmedlem i Pan-Kristianstad fr o m 8 febr, 2009.
- Skogskarlssilver till ”Löpande karl” från Skånes Skogskarlar 29 januari, 2011.
- Riksidrottsförbundets förtjänsttecken i guld vid riksidrottsmötet 28 maj, 2011.
- South East European Orienteering Federations förtjänstplakett vid IOFs 50 års-jubileum vid WOC i Frankrike aug 2011.
- Svenska Orienteringsförbundets förtjänstmedalj i guld 17 mars, 2012.

Svar till inlägg av Go Janne, 2013-08-20 15:45:

Ytterligare en som visar att de kan kopiera långa artiklar på nätet och klistra in dem i ett inlägg i O-snack i den speciella tråd som tycks ha skapas för dyligt. Vi slipper ju i alla fall bilderna från originalet...

Janne, vi venter på deg til å delta på neste konsert...

Vinner du hovedløpet i orientering som 16-åring, er det en relativt god mulighet for at du kan ende opp som verdensmester i orientering, navn som Berglia, Lundanes og Waaler Kaas sier sitt om akkurat det. Men gutten, tok Gamlevegen heim til landsbyen.

”Det var den gong”
Det var mora til gutten som hadde vært o-løper, slik starter de fleste orienteringshistorier. Gutten ble o-løper, det ble søsteren også, merkelig nok i samme bransje som gutten – sang, musikk.
Søsteren deltar ivrig i orientering også i dag. Gutten vant altså Hovedløpet som 16-åring.

"Hadde tenkt å rydde i dag/ men e' fekk ikkje gjort et slag/ før i fyste asken fann eg det/ fotoalbumet frå nittitre/ tenk der var det/ blei bare sittandes i ei krå/ ei Metallica-jakke med naglar på/ ein solbron gutt på luftmadrass/ ein smørblid o-løpar på fyste plass.."

”Det var den gong” heter låten, og teksten forteller at livet aldri ble det samme etter ”nittitre, med bilde av ”ein smørblid o-løpar på fyste plass”, og Torgny Mogren som vant femmila i Falun-VM.

Men gitaren hadde ikke vunnet over idretten – ikke ennå, i tre sesonger var gutten på juniorlandslaget.

Men når kom gitaren og musikken inn? Pappa har alltid vært svært musikkinteressert, folkemusikk og slikt. Det sto en gitar heime. Det var slik det begynte.
Gutten satset til og med juniorklassen. Da gjorde han som mange andre i den alderen sitt valg, og det falt ikke til idrettens fordel.
Alle helger og alle ferier gikk til orienteringen, og hadde gjort det helt fra gutten startet. Gutten var ”fed up” av å reise og konkurrere. Så noen seniorkarriere ble det ikke, selv om han fortsatte å delta sporadisk i årene som fulgte.

Ferden gikk til Oslo, og NIH. Ett år, ja, det der var ikke noe for ham.

Dermed penset han seg inn på det som har vist seg å være et for han riktig veivalg, musikken. Gutten studerte musikk ved Universitetet, og tok siden hovedoppgaven i Trondheim fra 2000-2002. De to-tre åra er de eneste der han har vært helt fraværende fra orienteringen.

Så tok gutten ”gamlevegen heim” til Bø. Han tenkte alltid det, at han skulle heim til Bø. Men det skjedde kanskje tidligere enn han hadde tenkt. Gutten søkte og fikk en lærerstilling ved ungdomsskolen i Gvarv og familien var i ferd med å bli større. Så det ble gamlevegen heim, sier gutten.

I 2002 arrangerte Bø O-lag sammen med Skien O-klubb NM-uka. Banketten ble holdt i kulturhuset i Bø. At søsknene Veslemøy og gutten sto for de musikalske innslag var vel nærmest en selvfølge.

”Gutten med fete riff”, mener vi at den kresne musikkjenneren Kjetil Bjørlo skrev ett eller annet sted etter den seansen.

Rockabilly
Først kalte guttene gruppa for Bygdabilly Band.

De sang på engelsk og spilte musikk fra før-Elvis-epoken, det som ofte omtales som ”Sun-epoken”. Men etter hvert begynte han å lage norske tekster, og spillelista endret seg. De syntes det ble feil hvis folk kom for å høre Elvis og rockabilly-låter, og så var det norsk country-rock, det de sjøl kaller Telemarkania, så de skiftet navn.

Telemarkingen liker å danse, de liker å synge med, gruppa ønsker å være allsidige, det skal ”funke” like godt på en konsert, som på en dansefest i Morgedal eller Kviteseid.
De bygger til opp her, Oslo er vanskelig, men de spiller en del på Nordvestlandet, Florø, Førde og slike steder, der slår Ni Liv an.

Det er gutten som er låtsmeden. Tekstene er rike, rensket for klisjeer og de er ærlige.

Da han var mye yngre, var han på besøk i studio hos sin svoger. Det var noe han skulle lage med en annen. Det var stort å treffe han og han sa: Skal du lage tekster på norsk må du være ærlig.

Eg e’ glad i det trygge, det e’ bare slik det e’

Og dette er gutten, ja, det er nok det!

..så kom kom og bli med meg/
e veit om en annan veg/
gamlevegen heim, den siste biten/
gamlevegen heim, med gras i midten/
gamlevegen heim, e tek gamlevegen heim

I en annen sang, ”Tjønnimellom” synger han om at han ”fann igjen Norheimjakka si” – etter en yttersving, som han omtaler det som, det var studieåra det.

Som gjest i Friluftsmagasinet nylig, et program som sendes hver lørdag morgen på NRK P1 og som er et av nasjonens mest populære radioprogrammer, fortalte gutten om hva orienteringsårene og friluftslivet hadde betydd, og betyr for ham. Ja, en gammel o-løper vet hvor han skal sette ned føttene:

Her e’ kursen trygg og stø
E’ veit så godt hvor eg ska trø

Tidlig 1970-tallet kjøpte familien hytte ved Langetjønn i Tuddal, den gang prisene ikke var så høge som han sier. Det er ”fristaden” for gutten, det melder seg mange gode tanker der.

Ein stad lengst burt i verda
der gråna og bjørka syng
og ivrige guteføter
gjennom myrull og blåbærlyng
ein stad ingen andre kjenner
med et hemmeleg liv og mål
der tida sit og kviler
med ei tyrisprakande bål

Men Bø er altså ”bygda”, i mange år landskjent for sitt rånermiljø. Gutten synger om det også, ”Bø te Lonne (Lunde)” på 7.20.

Rånerne i Bø er skikkelige arbeidsfolk som står på i jobben hele uka, og så råner de i helga, Notodden har på mange måter overtatt som rånerhovedstaden i Telemark, der er det trygda rånere som kjører hele dagen, hevder bøheradingen. Og det er mest ”Merser” som er teller nå, ”Volvoene” er bytta ut.

Og 7.20 er rekorden fra ”Bø te Lonne” når distriktet er renska før purk og kø”

Det har vært kjørt mye fortere. På 70-tallet var det en som tilbakela strekningen på fire og et halvt minutt på motorsykkel, han kjørte siden bra i roadracing, 160 km i timen i gjennomsnitt, den rekorden blir nok ikke slått!

Når Ni Liv er ute og spiller, skjer det ofte at gamle kjenninger fra de mest hektiske orienteringsåra gir seg til kjenne. Han setter pris på det.

De åra ga så mye, han kjenner folk fra hele landet. Orientering er den fineste familieidretten som finnes, så han vet hva vi skal gjøre når ”gutane” blir store nok!

At han mellom framgangene på musikkarenaen ikke har fått med seg at begrepet ”familidrett” er svartelistet i forbundets vokabular, ja direkte forhatt av markedsprofetene, og at slagordet nå lyder ”Vilt, vakkert og rått”, får så være. For hvem begynner med orientering uten en far eller mor eller kjente som drar dem med?

Gamlevegen heim er kanskje den tryggeste.

”Det var den gong” med ein smørblid o-løpar på fyste plass og Torgny Mogren som vann 50 fri"

Svar till inlägg av 1981, 2013-08-20 13:39:

Härligt långa inlägg?
Jag ser det mer som ett uslag av narcissism att i ett diskussionsforum skriva långa inlägg om sig själv, sin levnadshistoria och och blandade erfarenheter. Man anar någon som egentligen önskt sig att bli utsedd till sommarpratare (näste man kanske inkluderar en låtlista också?).
Att en var omdömeslös nog att starta en tråd med sig själv som ämne, tycks ha lockat ett antal efterföljare som nu försöker bräcka varandra i återberättandet av personliga livsöden.
Och visst, jag vet att jag borde låta bli att läsa, och ännu mer borde jag låta bli att mata trollen med kommentarer.

Svar till inlägg av Janne Eriksson, 2013-08-20 14:36:

För visst hade sprint varit som hand i handske för dig?!

Kartpärm... nej. Jag har en låda där jag lägger kartor som jag kan tänkas behöva för träning eller att kolla på inför viktiga tävlingar, alltså DM. När en ny version av kartan hamnar i min hand, slänger jag den gamla--!
Jag vet vem det är som inte bor så långt ifrån mig... men du får höra av dig först...
Ska man börja från början, blir det ju nåt i stil med Big Bang. Orienteringen uppfanns antagligen lite senare av bakterier som behövde hitta ut och hem igen i lavasjöarna. Otroligt många miljarder år senare uppfanns sprintorienteringen, alltså för sent för att jag skulle få tävla i sprint som senior... attans!

Svar till inlägg av 1981, 2013-08-20 13:39:

Ett alternativ hade ju annars varit en länk:
http://www.leiferiksson.se/page3.html

Härligt långa inlägg av flera + mannen som måste vara från Strängnäs när man ser skolnamnen. Keep going!:)

Svar till inlägg av AspLövet, 2013-08-19 22:32:

Asplövet börja blogga igen!
Skön läsning i denna tråden. Keep gooing

Svar till inlägg av AspLövet, 2013-08-19 22:32:

Är det ett livstecken?!?
Det måste vara ett livstecken! Ingen anna skulle väl våga skriva under den signaturen???

>>Janne - kommer du ihåg detta ?
Denna gång fick vi hela banan direkt i startögonblicket, 17,2 km skulle vi ta oss runt. Jag hade planerat att redan i starten ligga bra till eftersom det oftast är tyngre att springa om i skogen. Det resulterade i en ”för” bra start. Jag hamnade ensam, i princip 30 meter framför klungan och resten av löparna. De valda att inte följa efter mig, så det tog halvvägs till ettan innan de kom ikapp och jag gled in som trea i ledet, låg alltså fortfarande i täten men nu mer som jag planerat tillsammans med andra.
Men direkt efter ettan kom bommen, i princip den enda på hela loppet. Tvåan var en sten nedanför en livsfarlig sluttning. Täten bestående av mig, Erik Jannesson och två löpare till gled snett iväg eftersom branten hindrade en enkel nedgång. När vi upptäckte misstaget hade nästan alla andra löpare redan varit nere vid stenen och vänt, vi möttes mitt i den livsfarliga brantkanten… ”det här är självmord” tänkte eller sa jag högt! Om någon av oss skulle tappa greppet skulle alla rasa nedför den branta och isiga sluttningen. Väl nere valde vi en annan väg till trean, vi sprang runt brantkanten och lyckades på så sätt plocka in på resten av löparna.
In I det första boet låg jag nästan sist i klungan… Vi splittrades upp men tur nog hann jag se att Jannesson sprang iväg åt det håll jag sedan skulle ut, ”yes han har samma gaffel”. Första slingan sprang vi då ihop men på den andra, något längre, valde vi egna vägval och kom ifrån varandra. Ovetande om var Jannesson eller den tätklunga som jag trodde existerade befann sig, sprang jag resten av slingan och den sista i princip ensam. Och ovetande om min placering (fortfarande i tron att jag behövde jobba ikapp) hade jag nu klarat av första boet absolut snabbast och tagit ledningen!
Efter en halvlång kontroll där jag då stämplade som etta, väntade en av de två ”brutala” långsträckorna. Nu kom den första löparen ikapp mig, en Schweizisk-löpare som jag inte tidigare vetat om och nästan ingen annan heller. Men där och då antog jag att även han hade sackat efter precis som mig, han hade trots allt 235 som nummerlapp och numren får man efter ranking. Han var alltså sämst rankad. (inte så konstigt om man aldrig sprungit svenska tävlingar, hur bra man än är).
Nu började tröttheten komma… Trots det genomförade vi långsträckan tillsammans med avvikelse för ett höjdmassiv som jag rundade något och han tog sig över. Hela tiden sackade jag efter, låren har aldrig kännts varken stummare eller tyngre! Därför försökte jag klämma i mig gelen som jag tagit med, måste få mer energi snabbt, vill inte tappa hans rygg.
In i nästa bo var han ändå, trots mitt slit borta, jag var åter ensam. Hela nästa bo var en pina, helt själv, totalt ovetande om min placering, tog jag mig betydligt långsammare än tidigare igenom den. Och det var det dags för nästa brutala långsträcka, tillbaka hem. Då, när jag stämplade vid boets radiokontroll hörde jag något som förvånade mig, funktionären pratade om mig, ”…han passerar oss precis bredvid får radioutrustning … tar ett fast grepp om kartan och…” Varför pratar han om mig? Tänkte jag, ligger inte jag sist eller runt 15e plats, så favorittippad kan jag väl inte vara så jag skulle kunna ta ikapp allt såhär sent? ”Jag kanske inte ligger så dåligt ändå…” Bort med dem tankarna! Fokus på loppet, INTE PLACERING, jag valde väg för långsträckan men av tröttheten gled jag iväg snett… Jag började känna oron i kroppen, bommen var ett faktum… Nu låg både den mentala styrkan och fysiken på en lägstanivå. Men då, när jag precis tryckt mig mellan granarna ut på en äng och läst in mig på de två små stugorna som fanns där brakade det till bakom mig. Jag vände mig om och där var, Jannesson! ”Öö..Va? Låg jag före honom!” tänkte jag. ”Leder du eller?” sa han med tydlig dialekt. ”öö… Nej de tror jag inte..” sa jag avvaktade (jag låg tvåa). Han småskrattade. Nu var tröttheten som bortblåst både mentalt och fysiskt!
Tillsammans sprang vi resten av långsträckan, kontrolltagningen blev slarvig, jag blev lite stressad av att de andra löparna skulle komma ifatt. Men på väg till nästa kontroll kom vi istället ifatt, eller vi såg nu schweizaren när han stämplade vid radion. ”där har vi nog ettan” sa jag.
Ner från sista radion var det en brant backe ner till en väg och nu drog Jannesson iväg, vilken j*kla bergsget! Ute på vägen gjorde jag allt för att komma ikapp och när jag vände mig om kunde jag se ännu en löpare..! Precis innan vi skulle vika av från vägen upp på höjden igen hade jag kontakt. Tillsammans klättrade vi mödosamt upp mot kontrollen.. Schweizaren några meter ovanför, den andra löparen några meter ner. Då hände det perfekta, schweizaren bommade, han började glida i fel riktning för högt upp. Och jag och Erik Jannesson tog kontrollen före.
Nu var det bara tre kontroller kvar… Nervositeten började sprida sig men jag lyckades dämpa den otroligt snabbt. Inför dessa sträckor hade jag redan tidigare bestämt vägval, jag skulle inte vika av från dessa vad än Jannesson eller en annan löpare valde. Första gick bra, jag kom en bit före efter att han råkat gå rakt igen ett grönområde men pga en liten miss vid kontrolltagningen låg vi återigen jämsides. Två kontroller kvar. Även här hade jag redan valt väg men i ”stridens hette” vågade jag inte välja den egna vägen. Jannesson gick rakt på, igenom ett tätt grönområde och jag hängde på trots att jag tänkt ta vägen runt. Som antagligen varit snabbare. Tankarna gick: ”Antigen hänger jag på, blir troligen tvåa men med chans till spurtvinst, eller, den egna vägen förhoppningsvis vinst men kan bli nervös bomma och istället sluta som trea, schweizaren är inte långt bak”. Men som sagt valde jag att ta samma väg och Jannesson fick en liten lucka, vinstluckan. Från näst sista, kämpade vi igenom ung granskog mot sista kontrollen och spurten. Erik Jannesson några meter före, luckan växte, benen krampade. Upp på ängen, stämpla, spurta! Jag tog i allt jag hade kvar, närmade mig sakta, var nästan ifatt och då kom mållinjen… 50 meter, nej 30 eller 20 meter till spurt och jag hade hunnit om. Men nu var spurten inte längre. Silvret var taget. Jag blev tvåa. Först kort besvikelse över spurten men sedan kom lyckan..!
Guld förra året, silver nu och jag har gått upp en klass. ”I år kommer det bli tufft..” har jag tidigare sagt. Utan tvekan. Detta var det jobbigaste lopp jag någonsin genomfört, både mentalt och fysiskt! Och nu, dagarna efter känns silvret i min hand guld värt, för nu har jag bevisat att förra året inte var en engångsföreteelse och Jannesson han är att räkna med, även i år.

Svar till inlägg av Ann Onym, 2013-08-19 12:43:

Om ni tycker att denna tråd är helt ointressant behöver ni ju inte läsa den, så klicka inte på denna tråd så slipper ni följa den tråd som många andra tycker är en höjdare.

Svar till inlägg av Ann Onym, 2013-08-19 12:43:

Så tycker jag ock.

Svar till inlägg av Ann Onym, 2013-08-19 12:43:

Du har helt fel! Jannes tråd uppfyller alla parametrar av intresse. Tänk själv vad mycket visdom och erfarenhet som kommer fram närväl den lite mindre unga generationen får ta plats i det digitala mediet. Go Janne go!

Svar till inlägg av Janne Eriksson, 2013-08-19 11:39:

Janne>> Jag tror du har missförstått syftet med O-snack. O-snack är till för att diskutera ämnen med orienteringsanknytning, inte för att en (eller flera) orienterare ska berätta om sig själva och sina vänner. Diskussionsämnen som tar upp här bör också ha någon form av allmänintresse och inte rikta sig till en liten skara vänner. Den typ av inlägg du skriver verkar mer passa för en blogg.

Min tråd har satt fart efter alla "gransknings-tryckningar"! Underbart OCH härligt!!
Eftersom Klasse tävlat för Herrestads AIF och nämner sprint-OL, måste jag nämna att jag saknar Herrstads tävling Supersprinten. 2012 gick tävlingen nere vid Campingens badplats, där det bl.a. ingick att hoppa runt på strandklipporna bland solande människor! En extra dimension i tävlingen...

Det här med OL-klubbar och bristen på samarbete med rena löparklubbar tycker ja är intressant och kanske det som förutom andra sköna inlägg av mer filosofisk karaktär berättigar denna tråds existens!

I vår klubb kör vi löpskolning en gång om året (!) med en medlem som oxå är aktiv i det som så vitt jag vet är stans enda flersektionsförening med egen löparsektion. Är vi orienterare för fina för att träna löpning med folk som inte delar vår passion för att ha en karta i handen?

Glömmer vi bort att även seriös löpträning kräver hygglig tankemöda och avfärdar löparklubbarna som tillhåll för icke-tänkande träningsnarkomaner som inte fattar bättre än att mala runt 3 000 m på en bana och hoppa över samma staket på varje varv, när man istället kan lufsa runt i skogen, springa runt staketen (åtminstone i den mest löpbetonade av våra discipliner) och förbanna sin bristande förmåga att både springa fort och rätt samtidigt? Mvh. Klas B, fostrad i Herrestads AIF och Uddevalla OK, numera sörmlänning.

Svar till inlägg av Kalle Moreus, 2013-08-15 21:47:

Kalle, jag tror att de bästa orienteringarna för dig hittar du i Lettland. Speciellt deras 3-dagars, där det faktiskt finns en supertungviktsklass. Klassen heter +100 kilo och även om du är väldans kort misstänker jag att du hamnar på tresiffrigt när du ställer dig på den där otäcka vågen.
För visst är den otäck när man kliver upp på den och den däringa snurran bara far för 75-kilosstrecket som var matchvikten när man var junior och lovande orienterare. Nu är jag bara lovande...
Har själv funderat på att motionera. Inte träna, utan försöka få Soft att införa en sådan klass även här hemma.

Orientering verkar underbart.
Hur ser klassindelningen ut?
Finns supertungvikt?

Svar till inlägg av Sven Lundbäck, Stora Tuna OK, 2013-08-15 07:21:

Berätta mer! Hur kommer det sig att du sprang för Umeå OK på bara en tävling?

Svar till inlägg av Sven Lundbäck, Stora Tuna OK, 2013-08-15 07:21:

Härligt, underbart! Kan vi inte skapa även en tråd som heter "Sven Lundbäck, Stora Tuna OK "?

Svar till inlägg av Sven Lundbäck, Stora Tuna OK, 2013-08-15 07:21:

:-) Hur gick det då? Såg du något rådjur i skogen?

Jag gillar också att springa orientering. Ovanligt va? Jag sprang KM igår. Trots att jag ville springa H35 blev det H21 men då kom jag så klart sist. Jag har ju sprungit för Vittjärvs IK, en gång för Umeå OK på en tävling fast det var ju så klart mot reglerna... och sen Tuna nu då. Jag hoppas vi ses på nån träning eller tävling framöver!

Klart skönaste tråden här.
Janne, fortsätt sprid kärlek!

Svar till inlägg av Anonym, 2013-08-14 15:42:

Låt bli att klicka på den här tråden - eller klickar du tvångsmässigt på allt?

Förutom att den inte ger nåt så är den kanon.... eller...?

Själv tycker jag den är kul.
Crescent-cyklisten och andra som inte gillar den, ingen tvingar er att läsa den.