Svar till inlägg av Tore H60, 2019-08-20 16:28:

Stort tack för bra förklaring Tore

Svar till inlägg av Tore H60, 2019-08-20 16:28:

Om vi nu ska ägna oss åt name dropping och liknande så kan jag väl länka till denna artikel:
http://news.worldofo.com/2007/12/10/gueorgious-story-part-ii/

Tillägg: Citat Micke Wehlin: " Han läser kartan när han behöver och det får ta den tid det tar, men mestadels blir det snabbt och ofta".
(För ungdomarnas kännedom: Från Wikipedia Michael Wehlin: nordisk mästare i stafett 1988[2] och svensk mästare i nattorientering 1984[3] samt i stafett 1986, 1987, 1989, 1992 och 1999.[4] Han tog även VM-silver i stafett 1985 och 1989[5] samt NM-silver individuellt och i stafett 1986.[2])
Om jag minns rätt tror jag han har ett VM-stafett guld också, + 6 10-milasegrar + kanske en jukolaseger.)

Med förbehåll för att hela frågan om "handen" är av underordnad betydelse jämfört med huvudet och fötterna, eller rättare sagt skogslöpningen:

För att hålla kartan stabilt måste överkroppen vara så stabil som möjligt under skogslöpningen.
1) Tummarna uppåt eller utåt, men inte inåt. Armbågarna mot kroppen. Det var den gamla friidrottslöpstilen. Numera håller friidrottarna tummarna inåt, armbågarna utåt, gör en roterande rörelse med överkroppen och hjälper då till i löpsteget, får mer kraft i löpsteget. Problemet för en orienterare blir att kartan åker i sidled som en skallra. Orienterare som vill hålla kartan stabilt måste hålla överkroppen stabilt, och då måste armpendlingarna vara rakt fram.
2) Överkroppen måste hållas stabilt om kartan ska kunna hållas stabilt. Se ovan.
3) Fötterna måste flyta fram i skogen. Skogslöpningen måste flyta fram.

Nu håller du kartan så stabilt som möjligt. Nästa fråga blir handen:

Låg kartläsningsteknik:
Om man står upp ramlar armarna rakt ned. Den mest kraftbesparande kartläsningsmetoden är att bara lyfta kartan till magen och böja nacken så huvudet tittar nedåt. Det är den överlägset dominerande kartläsningstekniken men inte den snabbaste eller bästa. Dom som använder den tekniken säger att dom ser marken samtidigt. Problemet är att det blir en lång blick-rörelse som tar 1 sek när man ska flytta blicken från kartan rakt ned till skogen rakt fram. Kartläsningstiden är ofta 2-5 sek och plussar man på 1 sek ned och 1 sek upp med blicken blir det tydligt längre kartläsningstid. Många av världens bästa orienterare har denna teknik, t.ex Thierry Guergiou, Gustav Bergman, Jonas Leanderson. Så min slutsats är att det inte är viktigt. En fördel med låg kartläsningsteknik är att det blir lättare att läsa kartan och gå kompass samtidigt eftersom kompassen måste hållas horisontellt och kartan hålles horisontellt. En nackdel med låg kartläsning är att man alltid tappar fart pga armpendlingarna upphör eller minskar.

Hög kartläsningsteknik:
Har t.ex Olav Lundanes och Magne Dähli. (Notera också att Olav Lundanes och Magne Dähli har samma framåtlutande löpteknik som Thierry Guergiou medans i det svenska landslaget är det bara Karolina Olsson som har Thierrys framåtlutande löpteknik.)

Kartan i halshöjd. 40-50 cm framför dvs samma avstånd som vid låg kartläsningsteknik. Kartan hålles i 45 graders vinkel för annars är det alltid något som blänker. Solens reflexer eller på natten pannlampans ljusreflex. Det blir en extremt kort blick-rörelse när man lyfter blicken från kartan till skogen och tittar man nedåt under kartan ser man marken. Armarna pendlar i löppendeln och kartan hamnar naturligt högt, men man måste lyfta handen högre än en normal armpendling för att kartan ska hamna i halshöjd, om man inte heter Karolina Olsson som har höga armpendlingar. När man läser kartan låses den armen, precis som vid låg kartläsning. Nu ökar man kroppslutningen framåt medans man läser kartan, så man nästan ramlar framåt. Då tappar man inte fart. Dom som har en låg kartläsning kan inte öka kroppslutningen framåt, då ramlar dom. Dom får istället kompensera med att trycka ner med benen, för att inte tappa fart.
Kompassen är ett problem. Man behöver en teknik där man läser kartan och håller riktningen samtidigt. Eftersom kompassen måste hållas horisontellt och kartan i 45 graders vinkel, kan man inte lägga kompassen på kartan som vid låg kartläsning utan måste hålla kompassen i luften. I början är det svårt att få tekniken att fungera. Man ska göra väldigt snabba blickforflyttningar mellan karta och kompass. Ett problem är också att hög kartläsningsteknik gör att man har möjlighet att läsa kartan väldigt snabbt, och då hinner kompassen inte ställa in sig. Dom som håller kartan lågt, och har en lång blick-rörelse från skogen ned till kartan, som tar 1 sek, så hinner kompassen ställa in sig under tiden.

Hög kartläsningsteknik ger också möjlighet till något annat, som många beskriver som att "måla terrängen över kartan". Det innebär att eftersom man håller kartan i halshöjd, och bara behöver en minimal blickforflyttning till terrängen>>Man ser en sten på kartan, lyfter blicken en aning och ser stenen i skogen. Man ser en höjd på kartan lyfter blicken en aning och ser höjden i skogen. Man ska till en sankmark. Man lyfter blicken från kartans sankmark och där framme ska den komma.
Att "måla terrängen över kartan" är en extremt snabb och säker kartläsningsteknik.

Tumgrepp
Det vanliga är att man håller tummen ungefär på rätt ställe, inom1-2cm. Då går det snabbt att hitta igen var man är på kartan och man får fin överblick.
Ju mer exakt man håller tummen på det man vill läsa desto bättre ser man detaljen, men samtidigt tappar man överblicken.
Det finns en extremt snabb teknik - som jag inte rekommender för det blir bommar - där man bara tittar på kartan ett dubbelsteg. Det klarar man i brötig och stenig terräng. På första titten bara markerar man med tummen exakt vad man vill läsa. På nästa titt läser man. Problemet med denna teknik är att man tappar överblicken, tappar riktningen, och gör 90 graders bommar.
Det är mycket bättre man tränar upp huvudet så man kan springa på kartminnet.

Huvudet:
Huvudet var inte med i frågan men jag tar upp det eftersom huvudet är viktigare än handen.
Jag har dåligt bildsinne. Jag måste alltid titta på kartan två gånger. På första titten ser jag kartan men jag får inte in den i huvudet. På den andra titten får jag in bilden i huvudet. Blir det för snabb och kartläsningskrävande orientering händer det att det är tomt i huvudet. Jag ser kartan men i huvudet är det tomt. För att träna på kartläsning använder jag Micke Wehlins metod, dvs försöka tänka mig hur det ser ut. Om en höjd har två höjdkurvor tänker jag mig 10m och den form höjden har. Om det ligger en sankmark på höjden försöker jag tänka mig sankmarken, och formen på den och hur den ligger.
Ett bra råd jag fått från en annan fd elitorienterare är att alltid försöka läsa tre punkter. För om en punkt inte ser ut som jag tänkt mig har jag som backup kollat två till. Dessutom får man möjlighet att hålla riktningen utan kompass om man läser kartan bra, och då får man bättre möjlighet att glida runt i stråk. Den som går kompass är mer beroende av att kunna springa rakt, vilket i och för sig också är viktigt att vara bra på.

Svar till inlägg av Tore H60, 2019-08-19 23:10:

Blev lite intresserad av det du skriver om handen. Hur ska man enligt dig hålla kartan för att optimera OL-tekniken?

Förmågan att läsa kartan när man springer beror på tre saker;
1) Huvudet>>Hur snabbt och bra huvudet förstår kartbilden. Dvs räcker en titt för att du ska känna att du vet exakt var kontrollen sitter?
2) Fötterna>> Eller rättare sagt din förmåga att springa i skog. Det händer gång på gång att det kommer hit orienterare från Schweiz, Tjeckien, britter, mm som vill lära sig orientera i nordisk terräng. Dom har oftast bara haft en karta på hemmaplan och har inte sprungit i nordisk terräng. Det tar ett halvår för dom att nå upp till den världsnivå som Daniel Hubman, Milos Nykodymnin, Vojtek Kral mm håller >> pga dom är så bra löpare att dom på ett halvår anpassar löpningen till nordisk terräng och blir ganska snabba och ganska skickliga kartläsare i nordisk terräng. Vill man bli bäst i världen får man träna kartläsning och teknik lika mycket som Thierry Guergiou. Men ganska bra ska det gå att bli. Granskar man resultaten från VM i Norge var kontinentalerna generellt sett lite osäkrare och presterade sämre än dom nordiska orienterarna.
Det som skiljer en löpstark vuxen-nybörjare från en tjeck som kommer hit för att lära sig nordisk orientering är framförallt inställningen. Tjecken fokuserar stenhårt på OL-tekniken medans vuxen-nybörjaren springer, bryr sig inte om orienteringen utan tror det räcker med att springa fort. Dessutom springer vuxen-nybörjaren krokigt i skogen pga dålig skogslöpning medans kontinentaler, t.ex tjecker, ofta är duktiga skogslöpare och kan springa rakt.

Spring mycket i skogen så du blir bättre på att springa i skogen, så går kartläsningen mycket enklare.

3) Handen. Hur man håller kartan. Det är dock inte av större betydelse. Det finns många som har en onödigt långsam kartteknik som t.ex. Thierry Guergiou som håller kartan lågt, Jonas Leandersson har också en långsam kartteknik och ska inte kunna läsa kartan i den fart han springer. Orsaken till att Thierry Guergiou och Jonas Leandersson är bäst i världen beror på att kartläsningsförmågan sitter i huvudet, inte i handen.

Så din fråga: Är tvåhandsgrepp värt att satsa på>> Blir mitt svar: Träna huvudet och fötterna. Handen har viss betydelse men det viktigaste är huvud och fötter.

Tvåhandsgrepp bara när man noga studerar kartan i full fart! Imponerande är det!

Man kan ju börja med att försöka springa i det tempot i svår terräng utan att läsa karta....
Ärligt talat, som en orienterings-motionär som är glad om man kommer under 10 min/km i tung/svår terräng så bir man ju grymt imponerad av hur snabbt världseliten springer OCH läser kartan. Helt sjukt :-)

Läs serietidningar på långa i tervaller i skog