Motivering
För att han under många år bidragit med stor värme och ovärderligt ledarskap till Sveriges och framförallt Stockholms ungdomsorientering. Generationer av orienterare har vuxit upp med stöd från denna klippa vid såväl tävlingar som läger och klubbverksamhet. Han finns alltid där med den vänskapliga klapp på axeln man ibland så väl behöver. Med outsinlig energi och entusiasm har han ägnat en stor del av sin tid åt de yngsta i vår sport, och i det varit med och lagt grunden för dagens och framtidens orienterare.

Fakta
Namn: Leif-Gunnar "Garry" Pettersson
Klubb: Stockholms OK
Ålder: 59 år
Boende: Högdalen
Yrke: Fritidspedagog

Bakom träden skymtar den bleka kvällssolens sista strålar. Stockholmsförorten ligger lugn mellan de stora flerfamiljshusen som successivt, ända sedan 50-talet, byggt upp de kvarter som idag utgör Högdalen. Leif-Gunnar ”Garry” Pettersson kommer ut från en av de röda tegel-längorna. ”Var tvungen att ta på mig finkläderna för fotograferingen.” skrattar han och syftar på den svart-lila träningsjackan med det lokala OL-gymnasiets märke han har på sig. Vi går runt i kvarteret och tar några bilder med husen i bakgrunden. Adressen är Skebokvarnsvägen, som blivit känd från Thåströms album med samma namn. Garry, som är året äldre än punk-ikonen, har bott på platsen i över två decennium och växte upp i närbelägna Rågsved. Under hela sitt liv har han haft sitt hem och sitt hjärta i södra Stockholm. 

Har orienteringen i blodet

Sin orienteringskarriär inledde han i Stockholms OK redan 1966 under inflytande från pappa landslagsmannen Gunnar Pettersson som var stjärnan i klubben. ”Han avgjorde Tiomila -59, men var nog som bäst -62. Fast då kom gulsotsepidemin så det blev inte så mycket med den säsongen.” berättar Garry. Men själv var han aldrig någon riktig stjärna, medger han. Som bäst 17:e på natt SM -74. ”Jag har inte den där riktiga killer-instinkten, jag är nog för social för det.” tror han och fortsätter berätta om hur han sedan föll in på ledarskapets bana.

Ett liv fyllt av ledarskap

Garry har många metoder, och mycket erfarenhet – men framförallt en osviklig känsla för hur han ska få kontakt med olika individer: ”Jag är snabb på att ställa in mig på deras nivå. Från en treåring till en tuff fotbollskille eller en pensionär.”

Idag jobbar han, sedan många år tillbaka, på en parklek i Solberga i sydvästra Stockholm. Han beskriver det som en öppen fritidsgård för alla åldrar. Men mestadels handlar det om barn mellan 8-13år som kommer dit efter skolan när de inte har någon annanstans att gå. Det serveras mellanmål och erbjuds läxhjälp åt den som vill ha det. Ingen är inskriven och man får komma och gå som man vill. ”Om de vill sitta och hålla på med sina mobiler så är det ingen som hindrar dem, men vi försöker hitta på något att göra som de tycker är ännu roligare” förklarar Garry och berättar om allt från kortspel till djurskötsel och charader.

Läs mer om Garry och parkleken i Solberga här

De flesta som kommer till parkleken är barn som inte har några fritidsaktiviteter, ingen idrott och inget instrument. Ofta har de mer än ett problem i sitt liv och behöver allt stöd de kan få för att inte hamna snett. I parkleken får de uppmärksamhet, men också regler och riktlinjer. ”Belöningen är när de kommer tillbaka som vuxna, med familj och barn, och vill visa hur bra det har gått för dem.” berättar Garry och menar att hans roll är att vara varken förälder eller lärare, utan någonstans mittemellan. Han kan visa dem en väg, och om någon håller på att råka illa ut kan han prata med rätt personer. Ofta är han kontaktperson åt ungdomar som hamnat hos socialen och behöver en vuxen att vara med då och då. 

Hjälper ungdomar på rätt väg

När Garry började jobba i Solberga för över 30 år sedan fanns det runt 250 motsvarande anläggningar runt om i Stockholm, idag finns det endast 27 stycken kvar. ”Det kostar samhället drygt en miljon per år att hålla igång parkleken, men en ung människa som hamnat snett kan kosta betydligt mer än så.” menar Garry. Själv har han inga barn, men under åren i Solberga har han fått äran att bli gudfar åt sex barn till de ungdomar han hjälpt på rätt väg. Dessa skyddslingar, som idag är mellan 10-42 år gamla, håller han regelbunden kontakt med och de träffas ibland allihop tillsammans.

Uppskattad lägerledare

Inom Stockholmsorienteringen finns det legendariska augustilägret på Domarudden för alla barn mellan 11-14 år. De får övernatta, grilla korv, leka och springa massor av orientering. Garry började som ledare där redan 1980 och var huvudansvarig mellan 1982-2012, under vilka år han fick lära känna i princip alla orienterare som växte upp i Stockholm under den perioden, mot slutet kunde han till och med få leda barn till de som varit där en generation tidigare. ”De har varit mina bästa semesterveckor.” säger Garry och berättar att han helt enkelt älskar att vara på orienteringsläger med ungdomar. ”Då kan man prata OL hela tiden, och man gör allting tillsammans; tränar, äter, leker och sover. Det lägret lägger en stark grund för sammanhållningen inom distriktet som fortsätter upp i åldrarna.” 

Brinner för lekarna

Ett begrepp som varje stockholmsungdom fått lära sig är ”Garrys roliga lekar” som innebär alla möjliga kluriga pyssel, spel och lekar med orienteringsanknytning som ungdomarna ofta får lösa i grupp. Vid det här laget har Garry en stor mängd lekar i sin samling, som fortfarande fylls på med nya idéer från alla möjliga håll. ”Varje gång jag får lära mig en ny lek på jobbet tänker jag: hur kan det här bli orientering?” förklarar Garry och berättar om otaliga lekar som han fått lära sig av barnen i parkleken. Ofta har de utlandsfödda barnen de ovanligaste lekarna eftersom de kommer från helt andra kulturer, något som Garry tycker är mycket spännande. Just denna vecka leker de något som kallas för ”Fotomodell” som han beskriver med yviga gester och stor inlevelse. 

"Jakten på jultomten"

Bland de orienteringslekar som blivit hans favoriter finns bland annat ”Jakten på jultomten” som han brukar åka runt och köra med stockholmsungdomarna i december.

Det finns tio kontroller av varierande svårighetsgrad, så att alla kan vara med.

Tre personer är jultomtar, förslagsvis juniorer, dessa bär en varsin stiftklämma.

Alla deltagare har ett varsitt stämpelkort och en karta, sedan gäller det att hitta tomtarna och stämpla, men man får bara en stämpel om man hittar tomten vid en av kontrollerna.

Sedan finns det en elak julbock med en stor röd tuschpenna (också en junior) som springer runt i skogen och kan stryka alla ens stämplar om man blir fångad.

”Vi har kört den i flera år så nu börjar ungdomarna kamouflera sig och hitta på spännande taktiker” skrattar Garry och berättar vidare om andra lekar som Tre-i-rad-OL och sänka skepp, eller Geometri-OL där linjerna går i vinklar och ringarna blivit andra former med skärmen sittandes i tyngdpunkten. Och förstås julgransplundringen där det finns godis vid varje kontroll. Den sistnämna körs ibland i parkleken, även då med karta, berättar Garry. ”Men då kallas det skattjakt – säger man orientering så spyr de!”


Foto: Parkleken Kristallen - Stockholms Stad

Uppskattar sportens sociala sida

Varje torsdag åker han runt till olika klubbars ungdomsträning och håller i någon av alla sina roliga lekar, och på helgerna finns han på tävlingar där han ibland springer själv och ibland bara pratar med gamla vänner i alla åldrar. Garry berättar att han brukar heja på folk han känner när han möter dem i skogen, men nu börjar det bli så många att han knappt får en lugn stund i stockholmsskogarna – något som förstås inte stör honom ett dugg. ”Det var länge sedan jag tävlade på riktigt, nu för tiden handlar det mest om problemlösningen och umgänget.” förklarar han och berättar att han börjat uppskatta naturen mer och mer på äldre dagar: ”Jag kan stanna upp mitt på en bana och bara titta på utsikten i flera minuter.” Här plockar han fram några kartor från förra veckans läger med OL-gymnasiet i Turkiet och visar entusiastiskt de olika träningarna och berättar om lägrets aktiviteter. Skolornas verksamhet är ytterligare en punkt i den långa listan av insatser han gör för sporten. Han är med på träningarna varje vecka och följer med på resor kors och tvärs – alltid lika uppskattad av elever som lärare.

Ser möjligheter och hoppas få mer tid att arbeta ideellt

Garry ser ljust på framtiden och tycker det känns som att OL-sporten är på väg åt rätt håll med nya spännande tävlingsformer och teknik som sprint och GPS-tracking, och i samhället finns en stigande trend att vara mer ute i naturen och värna om miljön. Och i Stockholm är ungdomsverksamheten riktigt bra och växer för varje år. Fler och fler klubbar har stora grupper och fina träningar. De enda orosmolnen är enligt Garry bristen på ledarresurser, och tillgången på mark. Där ser han gärna att det läggs mer energi för att trygga framtiden för vår sport. ”Kanske kan vi också börja samåka mer” hoppas han och minns tillbaka till sin egen tid som aktiv då man alltid samåkte, och sporten som helhet hade en bredare målgrupp så att alla kunde vara med. Idag är känslan att vi allt mer riktar oss till familjer i övre medelklassen med bil och resurser att resa och tävla runt om i landet.

För sin egen del hoppas han kunna fortsätta jobba ideellt med orientering i många år till. Snart är det dags för pension och då tänker han att det kanske kan bli ännu mer än idag. ”Motionsorientering med de gamla OL-vännerna på förmiddagen och ute i klubbarna på kvällen” funderar han och tror att en av anledningarna till att han fastnat för orientering är att det känns som en stor familj – från miniknatarna till pensionärerna som knappt hittar hem, men som av någon anledning ändå kan spika en kontroll så fort de får en karta i handen.

Sedan kommer han förstås alltid fortsätta leta efter, och lyfta upp de personer han ser kommer göra gott ledarmaterial när de blir äldre. ”Det är inte alltid samma sak att vara duktig ledare som att ha talang för orientering.” menar han och har därmed, kanske omedvetet, också förklarat en del av sin egen storhet och den ovärderliga insats han gjort och fortfarande gör för både orienteringssporten och de personer som utgör den. 

Tack Garry för att du bidragit till att förbättra svensk orientering!